Intervju med Assar Andersson

Publicerat: 29 januari, 2015 i Assar Andersson, böcker, intervju

Assar.100x140025Jag har gjort en intervju med den alltid så frispråkige Assar Andersson. Han har skrivit trilogin om Anders Hademark: ”Flickan i fönstret”, ”Återbetalningen”, ”Jakten”, men också den fristående delen, ”Allan Börjesson”.

God fortsättning. Hur går det med skrivandet av din femte roman, ”Veritas”?

Det går väl så där. Jag har avverkat två femtedelar. Om sanningen ska fram, vilket den ska, så går det trögt.

Du har väl inte fått skrivkramp?

Nej så illa är det inte. Men jag tycker inte att det är vidare kul att skriva berättelser med så kallad traditionell disposition och rak kronologi.

Men varför gör du det då?

Den stora massan (och där ingår även recensenter, bokagenter, författare och redaktörer och lektörer) är helt vanligt bokintresserat folk som inte är allt för benägna att rucka på det gängse upplägget på en story. Det ska vara en början, en mitt och ett slut, likt Aristoteles förordade när han slog upp sina ljusblåa för ett par tusen år sedan. Och kan man ta bort något i berättelsen utan att helheten rubbas så ska det inte ingå i den så kallade orsakskedjan. Upplägget och ordningen ska med andra ord se ut som det gjort i åminnelsens tider. Naturligtvis ska berättelsen vara fängslande och fräsch, men själva dispositionen får inte under några omständigheter modifieras. Det skulle vara som att läsa en bok uppochner, eller ta en del av morgontidningen från en pensionär med invanda rutiner och be honom att för omväxlings skull börja med att läsa en annan del av tidningen än den han brukar starta med.

Vi är vanemänniskor. Inte minst när vi blir äldre. Och kanske är det av bekvämlighetsskäl. Vi blir allt mer rädda för det nya, eller rättare sagt för det som är annorlunda. Hela vår världsbild rubbas när våra rutiner störs eller bryts. Det gäller nästan inom alla områden. Men som jag skrev till en opublicerad författare på Kapitel 1: Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den gamle filosofen Aristoteles avlade sin examen och käkade sin sista souvlaki.

Ändå ses mina upplägg som allt för besvärliga att läsa. De läsare, författare, redaktörer och recensenter, som är lite mer djärva och vidsynta än den stora skocken kan på sin höjd acceptera en omkastad kronologi och en del tillbakablickar. Mina berättelser byggs upp på ett helt annat sätt. Jag har ett så kallat multiplot-upplägg. Det vill säga många utvikningar (delberättelser), som har sina egna liv och karaktärer, som längre fram snitsigt vävs samman med huvudberättelsen utan att sammanflätningen på något vis blir korvstoppning och absurd. Enradingen (som inte minst är så viktig för redaktörer) fungerar inte på mina berättelser. Jag skulle behöva några rader till eftersom jag har ett brett persongalleri med många delberättelser, och ofta också ett flertal ramberättelser (egen dramaturgi och kulmination). För att inte nämna tvära slut. Och trots att jag skickligt håller mig till en enda premiss – dessutom kan applicera den (att har man beräkneliga tankar så hjälper det inte att vara snäll och ha en fin fasad utåt utan du kommer ändå bli straffad på ett eller annat sätt) på samtliga karaktärer och deras liv berättelsen igenom – så verkar inte läsaren värdesätta och förstå hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst när karaktärerna har helt diametrala personligheter, referensramar och livsöden. Inte ens Nils Scherman (känd recensent som läst mycket) förstår denna svårighet och värdesätter den vid sin betygsättning. Dessutom är mina karaktärer alltid flerdimensionella, för det är så människor i verkliga livet är. Till exempel ser de flesta personer sig som osjälviska och snälla trots att de innerst inne kanske sjuder av avundsjuka och missunnsamhet när någon vän har lyckats. Jag vet bland annat att Scherman gnällde på att en stor del av persongalleriet i min trilogi ständigt tänkte på porr, avvikande sådan, detta fastän de var propra och kanske anständigt klädda. Jag vet inte hur gammal Scherman är men jag tror att han går mot de 70. Ska man som kritiker bli tagen på allvar måste man bland annat förstå att en 70-åring oftast inte har en liknande referensram, när det kommer till sex och porr, som en man i 35–40-årsåldern, eller för den delen kvinna. Avvikande porr för en 70-åring är kanske inte avvikande för en 20-åring (dessutom tänker de flesta, mellan 15 och 60 år, på porr var femte minut). Och för att få karaktärerna ännu mer trovärdiga jobbar jag också med backstories. Karaktärerna har en egen livshistoria innan de presenteras för läsaren. Detta visar jag genom del- och ramberättelser, allt för att läsaren ska lära känna karaktärerna och kunna identifiera sig med dem och känna någon form av empati när de utsätts för något.

Så trots att jag lägger ner enormt mycket arbete – för multiplot är betydligt svårare att skriva än en story med endast en berättelse – så funkar det inte. En stor del läsare kan helt enkelt inte ta det till sig. Och kanske är det därför Läckberg säljer så mycket. Enkel läsning, vilket inte är likställt med mindre bra. Men jag vågar nästan sätta mina sista korvören på att många av Läckbergs läsare skulle ha slagit bakut om de tittat på en film som ”Crash” där det är många utvikningar, delberättelser, samt otaliga karaktärer, inte minst flera huvudrollsinnehavare. För att inte nämna den brutna kronologin som hoppar fram och tillbaka likt en förvirrad känguru som letar efter sin hjärtanskär.

Men det är här vi skapar det genialiska. Det konstnärliga. Alla snygga planteringar som längre fram får en innebörd utan att det skrivs på tittarens/läsarens näsa. Vi måste gå in djupsinnigt i berättelsen för att förstå och få ihop saker och ting. Författaren testar oss. Ser om vi minns. Om vi är uppmärksamma och kan dra slutsatser på de saker, eller små händelser, som tidigare planterats. Och om vi förstår innebörden av alla vändpunkterna. Men också om vi kunnat tyda expositionen, samt om den är realistisk och trovärdig. För att inte nämna när delberättelserna möts vackert, snitsigt och finurligt i origo. Men återigen; läsarna verkar vilja ha det enkelt. För mycket tänkande är ansträngande. Simultankapaciteten sätts på prov. Och som jag lite elakt uttalade mig i en tidigare intervju; med stigande ålder blir hjärncellerna matta.

Antagligen tar det några år till innan läsarna känner sig mogna, manade och hågade. För onekligen finns det en fördröjningseffekt. Allt nytt tar tid. Titta bara på e-böckerna. Eller varför inte gå bak i tiden, till Jan Boklöv – backhopparen som var tvungen att hoppa 25-30 meter längre än de andra backhopparna för att vinna eftersom han fick stora avdrag för bristande stilpoäng. Nu hoppar samtliga backhoppare som Boklöv gjorde, och skulle någon mot förmodan hoppa som de tidigare backhopparen gjorde skulle det vara ombytta roller. De skulle i dag få avdrag för bristande stilpoäng.

Eller så får jag helt enkelt vänta på att den äldre generationen ska dö ut .

Jag har till en del förstått att jag är före min tid. Jag har sagt, och säger igen, att om 5-10 år kommer många böcker att ha ett liknande upplägg som mina. Och då spelar det ingen roll vilken genre det är, drama, thriller, skräck eller komedi.

Vad tycker du om dina författarkollegor?

I dag jobbar författare hårt. Mer hårt än någonsin eftersom det är helt andra tider. Ta sådana som Caroline L Jensen, Åsa Schwarz och Lars Rambe, för att inte nämna Kristina Appelqvist. Visserligen är Kristina vid Piratförlaget så hon får på så sätt en hel del gratis eftersom författare från de mest etablerade förlagen alltid får sina böcker recenserade av media och en hel del platsutrymme i tidningar och tidskrifter, samt är bjudna till olika tevesoffor. Men ändock gör hon ett beundransvärt arbete. Kristina är onekligen en slitvarg. Jag vet för att jag kan – i alla fall till en del – följa hennes strävsamma arbete via Facebook.

Men det är inte bara Kristina utan samtliga av dagens författare har en grym energi. För att inte nämna min vän, Stefan Di-Omnia, en kämpe av sällan skådat slag. Jag är inte i närheten av någon av dessa nämnda. För mig är livet allt för kort för att jag ska skjuta in en sådan input. Jag går aldrig på releasepartyn, signerar inte, har aldrig heller varit på Bokmässan. Kort sagt; mitt skrivande och författarskap får aldrig någonsin inskränka på mer viktiga saker i mitt liv. Jag älskar min familj, likt alla andra gör med sina familjer. Skillnaden är väl den att jag vill spendera varje dag med min familj. Och hitintills har jag inte missat en enda dag med dem.

För att återgå till slitvargarna, de andra författarna. De är fantastiska. De ägnar sina liv åt böcker, signeringar, och allt vad som anstår en författare. Sen har vi några författare som inte verkar ha gudarna med sig, som exempelvis min vän, Ulla Bolinder. Läs gärna hennes böcker.

Jag måste också nämna och hylla alla de opublicerade författarna på Kapitel 1 som träget och envetet kämpar för att tränga igenom förlagens allt mer krympta nålsöga som för en okänd person inte längre är stort som ett senapsfrö utan snarare litet likt ett orkidékorn.

Det har snart gått fyra år sedan du släppte din trilogi, ”Flickan i fönstret”, Återbetalningen” och ”Jakten”, och det verkar som om du blivit blödigare?

Ha. Ja när fan blir gammal blir han religiös. Jag sluggar inte lika vilt längre. Gatuslagsmålen är ett minne blott.

Vad… har du varit ute och slagits?

Nej det var många herrans år sedan. Men i ungdomen var det en hel del råkurr. Inte minst mot de som några år senare skulle visa sig bli Hells Angels. Jag var en bad guy. En värsting. Nu för tiden är det lugnt. Ändå finns temperamentet kvar. Jag stör mig på orättvisor och på folk utan självinsikt. När jag hetsar upp mig brukar min son säga till mig att jag ska ta ett djupt andetag.

Ja din 12-åriga son, Julian de la Vega. Hur har det gått för honom och hans debut ”Jag och min Maffiapappa”?

Jag höll på att säga att det gått bättre för honom än vad det gjort för mig. Han är duktig. MVG i alla huvudämnen i skolan, svenska, matte och engelska, och en hel del andra, och till hösten börjar han i engelsk skola.

Inte nog med att han skrev en bok, han layoutade den också. Han lärde sig InDesign-programmet på en vecka, dessutom på engelska eftersom han laddade ner ett crackat program. Men att han layoutade sticker i ögonen på en del grafiker som menar på att han bara är ett barn. Ändå vågar jag sticka fram hakan och säga att han klår vem som helst av de grafiker jag mött. Både när det kommer till det tekniska och till det konstnärliga.

Nästa månad börjar Julian en programmeringskurs i Lund och redan nu håller han på med att bygga en ungdomssajt som han gett namnet ”Iqforyou”. Själv kan jag inget om datorer. Endast skriva på dem. Men försäljningen av Julians bok går naturligtvis inget vidare. Som namnlös och okänd person vid ett litet förlag får du inga recensioner.

I alla fall så väntar vi in BTJ:s recension. Bara det. De har ju blivit allt restriktivare med sina recensioner.

Vad har du för planer när du har skrivit färdigt ”Veritas”?

Jag har gett mig i slang med en filmare, Adrian. En snubbe som jag gillar mycket. Han driver ett litet filmbolag och han och jag håller på med ett manus.

Filmmanus är betydligt enklare att skriva än romaner. Om inte enklare så i alla fall kortare. En sida motsvarar en minut. Så av 80-90 sidor blir det en långfilm. Vi får se vart skrivandet leder. I alla fall blir manuset inte likt de svenska filmerna som går på teve där kommande händelseförlopp allt för många gånger blir uppenbara. Likt de också blir i de flesta amerikanska filmer.

Svenska filmer där man till och med i slutet av berättelsen tar till deus ex machina, nödlösningar som exempelvis att en utomstående karaktär råkar komma förbi och rädda huvudrollsinnehavaren från att bli påkörd av en lastbil. Sådant kan man se i Beck-filmerna. Men man kan också ta del av extremt dåliga planteringar, som dessutom skrivs på tittarens näsa i stället för att snyggt flätas in i berättelsen. Å andra sidan uppmärksammar inte den mer alldagliga tittaren sådant. Eller bryr sig. Och detta gäller även för den stora skocken läsare när det kommer till böcker.

Drivkraften för dessa filmare (filmbolag) eller manusberättare (förlagen) är att få fram en film och en bok som går att sälja till en masspublik. Det är detta vi benämner bestsellers. Du avgör själv.

Advertisements
kommentarer
  1. Roger Pekkanen skriver:

    Assar is a very good friend of mine. When was in Malmö for Christmas I got his books.
    I have started reading them and I’m still on the first book.
    He has done a fantastic job writing the book. It keeps you interested in it. I’m sure the other books will be just as good.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s