UppdragetInbunden
Språk: Svenska
Serie: Svarta rosorna (del 1)
Läsålder: 9-12 år
Antal sidor: 158
Utg.datum: 2014-05-02
Upplaga: 1
Förlag: B Wahlströms
Medarbetare: Danneker-Engström, Cecilia (form)
Dimensioner: 210 x 140 x 14 mm
Vikt: 251 g
SAB: Hcg
ISBN: 9789132162602
Betyg: 5 av 5

Vårt omdöme:

Detta var en bok som sönerna först var lite skeptiska till, det handlade ju om en tjej och inte kunde väl den vara något för två tuffa killar.Men jag som varit väldigt nyfiken på den sen jag fick den på bokmässan förra året började läsa den för dom för ett par veckor sen. Och nu är det ingen av oss som ångrar valet av bok.

Den är otroligt spännande och välskriven. Vi gillar karaktärerna och miljön, även om vi inte fått kläm på var exakt de bor. Men det är inget som stör vare sig läsningen eller upplevelsen. Vi vet att det är i Värmland och i närheten av Årjäng, det räcker bra.

Den är lättläst och jag vet att killarna, 11 år, skulle kunna läsa den själv, men jag tycker att den där lässtunden på kvällen är så mysig å jag läser mer än gärna för dom.

Om jag ska komma med något negativt om den så är det en del som kändes lite fel, det var inte heller något som störde men när ena flickan lade sin hand i pojkens knä fast de stod så reagerade vi. Hade de satt sig ner igen på bara någon sekund? Men som sagt inget att hänga upp sig på, men vaksamma öron uppmärksammade det.

Pojkarna tyckte boken var spännande, de ville inte att jag skulle sluta läsa. I början läste jag ett kapitel per kväll, men på slutet var det betydligt fler. De ville hela tiden höra mer och mer och jag ska ärligt säga att jag själv hade svårt att lägga den ifrån mig. Jag ville till och med ta med mig den ner och läsa färdigt boken.

Så vill ni ge era barn en spännande läsupplevelse så tycker jag att ni ska skaffa denna till dom. Passa då på att skaffa uppföljaren Isbarnen också, det ska vi göra.

Vad handlar den om?
Sommaren 1943 ska Maja fylla 13 år. Hon bor med sin familj i ett litet samhälle i Värmland. Bara några mil bort, på andra sidan den norska gränsen, tas judiska familjer till fånga och skickas till koncentrationsläger i Tyskland. När Maja får två nya vänner den norska flickan Hilde och den judiske pojken Ben inser hon att kriget trots allt inte är speciellt långt bort. När de tre vännerna får höra att nazisterna är ute efter en motståndskvinna som kallas för Svarta Rosen bestämmer de sig för att göra vad de kan för att hjälpa till. Ett beslut som visar sig vara mycket farligare än de kunnat tro. Uppdraget är en bok om vänskap, mod och att göra det rätta även när det är svårt. Det är också en berättelse om en tid i Sverige som det inte har skrivits så mycket om tidigare.

Annonser

Nu äntligen!

Publicerat: 10 april, 2015 i bokbabbel

Nu kan man köpa Niclas Christoffers nya bok, Airtight, jag har inte läst den själv, men jag tror bestämt att den är bra, väldigt bra. Jag ska köpa den så fort jag kan, läsa och sen ge bort den. Sen i september ska jag köpa den inkl en kram på bokmässan.

Lycklig.

Publicerat: 27 februari, 2015 i bokbabbel

Förra fredagen kom min mamma på besök, med sig hade hon boken, boken som jag så länge försökt hitta, det var inte lätt i och med jag hade glömt både titel och författare. Men till slut hittade jag den och min mamma köpte den åt mig.
Jag har länge varit rädd att det inte var något att läsa, att min syn på bra böcker ändrats sen 1984.
Jag måste säga att den håller fortfarande.
Jag har inte läst så mycket än, men det lilla jag hunnit med gillar jag, är lite samma känsla nu som då.
Härligt.
Så nu i helgen ska jag bara ligga och läsa, inte göra något annat.

Assar.100x140025Jag har gjort en intervju med den alltid så frispråkige Assar Andersson. Han har skrivit trilogin om Anders Hademark: ”Flickan i fönstret”, ”Återbetalningen”, ”Jakten”, men också den fristående delen, ”Allan Börjesson”.

God fortsättning. Hur går det med skrivandet av din femte roman, ”Veritas”?

Det går väl så där. Jag har avverkat två femtedelar. Om sanningen ska fram, vilket den ska, så går det trögt.

Du har väl inte fått skrivkramp?

Nej så illa är det inte. Men jag tycker inte att det är vidare kul att skriva berättelser med så kallad traditionell disposition och rak kronologi.

Men varför gör du det då?

Den stora massan (och där ingår även recensenter, bokagenter, författare och redaktörer och lektörer) är helt vanligt bokintresserat folk som inte är allt för benägna att rucka på det gängse upplägget på en story. Det ska vara en början, en mitt och ett slut, likt Aristoteles förordade när han slog upp sina ljusblåa för ett par tusen år sedan. Och kan man ta bort något i berättelsen utan att helheten rubbas så ska det inte ingå i den så kallade orsakskedjan. Upplägget och ordningen ska med andra ord se ut som det gjort i åminnelsens tider. Naturligtvis ska berättelsen vara fängslande och fräsch, men själva dispositionen får inte under några omständigheter modifieras. Det skulle vara som att läsa en bok uppochner, eller ta en del av morgontidningen från en pensionär med invanda rutiner och be honom att för omväxlings skull börja med att läsa en annan del av tidningen än den han brukar starta med.

Vi är vanemänniskor. Inte minst när vi blir äldre. Och kanske är det av bekvämlighetsskäl. Vi blir allt mer rädda för det nya, eller rättare sagt för det som är annorlunda. Hela vår världsbild rubbas när våra rutiner störs eller bryts. Det gäller nästan inom alla områden. Men som jag skrev till en opublicerad författare på Kapitel 1: Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den gamle filosofen Aristoteles avlade sin examen och käkade sin sista souvlaki.

Ändå ses mina upplägg som allt för besvärliga att läsa. De läsare, författare, redaktörer och recensenter, som är lite mer djärva och vidsynta än den stora skocken kan på sin höjd acceptera en omkastad kronologi och en del tillbakablickar. Mina berättelser byggs upp på ett helt annat sätt. Jag har ett så kallat multiplot-upplägg. Det vill säga många utvikningar (delberättelser), som har sina egna liv och karaktärer, som längre fram snitsigt vävs samman med huvudberättelsen utan att sammanflätningen på något vis blir korvstoppning och absurd. Enradingen (som inte minst är så viktig för redaktörer) fungerar inte på mina berättelser. Jag skulle behöva några rader till eftersom jag har ett brett persongalleri med många delberättelser, och ofta också ett flertal ramberättelser (egen dramaturgi och kulmination). För att inte nämna tvära slut. Och trots att jag skickligt håller mig till en enda premiss – dessutom kan applicera den (att har man beräkneliga tankar så hjälper det inte att vara snäll och ha en fin fasad utåt utan du kommer ändå bli straffad på ett eller annat sätt) på samtliga karaktärer och deras liv berättelsen igenom – så verkar inte läsaren värdesätta och förstå hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst när karaktärerna har helt diametrala personligheter, referensramar och livsöden. Inte ens Nils Scherman (känd recensent som läst mycket) förstår denna svårighet och värdesätter den vid sin betygsättning. Dessutom är mina karaktärer alltid flerdimensionella, för det är så människor i verkliga livet är. Till exempel ser de flesta personer sig som osjälviska och snälla trots att de innerst inne kanske sjuder av avundsjuka och missunnsamhet när någon vän har lyckats. Jag vet bland annat att Scherman gnällde på att en stor del av persongalleriet i min trilogi ständigt tänkte på porr, avvikande sådan, detta fastän de var propra och kanske anständigt klädda. Jag vet inte hur gammal Scherman är men jag tror att han går mot de 70. Ska man som kritiker bli tagen på allvar måste man bland annat förstå att en 70-åring oftast inte har en liknande referensram, när det kommer till sex och porr, som en man i 35–40-årsåldern, eller för den delen kvinna. Avvikande porr för en 70-åring är kanske inte avvikande för en 20-åring (dessutom tänker de flesta, mellan 15 och 60 år, på porr var femte minut). Och för att få karaktärerna ännu mer trovärdiga jobbar jag också med backstories. Karaktärerna har en egen livshistoria innan de presenteras för läsaren. Detta visar jag genom del- och ramberättelser, allt för att läsaren ska lära känna karaktärerna och kunna identifiera sig med dem och känna någon form av empati när de utsätts för något.

Så trots att jag lägger ner enormt mycket arbete – för multiplot är betydligt svårare att skriva än en story med endast en berättelse – så funkar det inte. En stor del läsare kan helt enkelt inte ta det till sig. Och kanske är det därför Läckberg säljer så mycket. Enkel läsning, vilket inte är likställt med mindre bra. Men jag vågar nästan sätta mina sista korvören på att många av Läckbergs läsare skulle ha slagit bakut om de tittat på en film som ”Crash” där det är många utvikningar, delberättelser, samt otaliga karaktärer, inte minst flera huvudrollsinnehavare. För att inte nämna den brutna kronologin som hoppar fram och tillbaka likt en förvirrad känguru som letar efter sin hjärtanskär.

Men det är här vi skapar det genialiska. Det konstnärliga. Alla snygga planteringar som längre fram får en innebörd utan att det skrivs på tittarens/läsarens näsa. Vi måste gå in djupsinnigt i berättelsen för att förstå och få ihop saker och ting. Författaren testar oss. Ser om vi minns. Om vi är uppmärksamma och kan dra slutsatser på de saker, eller små händelser, som tidigare planterats. Och om vi förstår innebörden av alla vändpunkterna. Men också om vi kunnat tyda expositionen, samt om den är realistisk och trovärdig. För att inte nämna när delberättelserna möts vackert, snitsigt och finurligt i origo. Men återigen; läsarna verkar vilja ha det enkelt. För mycket tänkande är ansträngande. Simultankapaciteten sätts på prov. Och som jag lite elakt uttalade mig i en tidigare intervju; med stigande ålder blir hjärncellerna matta.

Antagligen tar det några år till innan läsarna känner sig mogna, manade och hågade. För onekligen finns det en fördröjningseffekt. Allt nytt tar tid. Titta bara på e-böckerna. Eller varför inte gå bak i tiden, till Jan Boklöv – backhopparen som var tvungen att hoppa 25-30 meter längre än de andra backhopparna för att vinna eftersom han fick stora avdrag för bristande stilpoäng. Nu hoppar samtliga backhoppare som Boklöv gjorde, och skulle någon mot förmodan hoppa som de tidigare backhopparen gjorde skulle det vara ombytta roller. De skulle i dag få avdrag för bristande stilpoäng.

Eller så får jag helt enkelt vänta på att den äldre generationen ska dö ut .

Jag har till en del förstått att jag är före min tid. Jag har sagt, och säger igen, att om 5-10 år kommer många böcker att ha ett liknande upplägg som mina. Och då spelar det ingen roll vilken genre det är, drama, thriller, skräck eller komedi.

Vad tycker du om dina författarkollegor?

I dag jobbar författare hårt. Mer hårt än någonsin eftersom det är helt andra tider. Ta sådana som Caroline L Jensen, Åsa Schwarz och Lars Rambe, för att inte nämna Kristina Appelqvist. Visserligen är Kristina vid Piratförlaget så hon får på så sätt en hel del gratis eftersom författare från de mest etablerade förlagen alltid får sina böcker recenserade av media och en hel del platsutrymme i tidningar och tidskrifter, samt är bjudna till olika tevesoffor. Men ändock gör hon ett beundransvärt arbete. Kristina är onekligen en slitvarg. Jag vet för att jag kan – i alla fall till en del – följa hennes strävsamma arbete via Facebook.

Men det är inte bara Kristina utan samtliga av dagens författare har en grym energi. För att inte nämna min vän, Stefan Di-Omnia, en kämpe av sällan skådat slag. Jag är inte i närheten av någon av dessa nämnda. För mig är livet allt för kort för att jag ska skjuta in en sådan input. Jag går aldrig på releasepartyn, signerar inte, har aldrig heller varit på Bokmässan. Kort sagt; mitt skrivande och författarskap får aldrig någonsin inskränka på mer viktiga saker i mitt liv. Jag älskar min familj, likt alla andra gör med sina familjer. Skillnaden är väl den att jag vill spendera varje dag med min familj. Och hitintills har jag inte missat en enda dag med dem.

För att återgå till slitvargarna, de andra författarna. De är fantastiska. De ägnar sina liv åt böcker, signeringar, och allt vad som anstår en författare. Sen har vi några författare som inte verkar ha gudarna med sig, som exempelvis min vän, Ulla Bolinder. Läs gärna hennes böcker.

Jag måste också nämna och hylla alla de opublicerade författarna på Kapitel 1 som träget och envetet kämpar för att tränga igenom förlagens allt mer krympta nålsöga som för en okänd person inte längre är stort som ett senapsfrö utan snarare litet likt ett orkidékorn.

Det har snart gått fyra år sedan du släppte din trilogi, ”Flickan i fönstret”, Återbetalningen” och ”Jakten”, och det verkar som om du blivit blödigare?

Ha. Ja när fan blir gammal blir han religiös. Jag sluggar inte lika vilt längre. Gatuslagsmålen är ett minne blott.

Vad… har du varit ute och slagits?

Nej det var många herrans år sedan. Men i ungdomen var det en hel del råkurr. Inte minst mot de som några år senare skulle visa sig bli Hells Angels. Jag var en bad guy. En värsting. Nu för tiden är det lugnt. Ändå finns temperamentet kvar. Jag stör mig på orättvisor och på folk utan självinsikt. När jag hetsar upp mig brukar min son säga till mig att jag ska ta ett djupt andetag.

Ja din 12-åriga son, Julian de la Vega. Hur har det gått för honom och hans debut ”Jag och min Maffiapappa”?

Jag höll på att säga att det gått bättre för honom än vad det gjort för mig. Han är duktig. MVG i alla huvudämnen i skolan, svenska, matte och engelska, och en hel del andra, och till hösten börjar han i engelsk skola.

Inte nog med att han skrev en bok, han layoutade den också. Han lärde sig InDesign-programmet på en vecka, dessutom på engelska eftersom han laddade ner ett crackat program. Men att han layoutade sticker i ögonen på en del grafiker som menar på att han bara är ett barn. Ändå vågar jag sticka fram hakan och säga att han klår vem som helst av de grafiker jag mött. Både när det kommer till det tekniska och till det konstnärliga.

Nästa månad börjar Julian en programmeringskurs i Lund och redan nu håller han på med att bygga en ungdomssajt som han gett namnet ”Iqforyou”. Själv kan jag inget om datorer. Endast skriva på dem. Men försäljningen av Julians bok går naturligtvis inget vidare. Som namnlös och okänd person vid ett litet förlag får du inga recensioner.

I alla fall så väntar vi in BTJ:s recension. Bara det. De har ju blivit allt restriktivare med sina recensioner.

Vad har du för planer när du har skrivit färdigt ”Veritas”?

Jag har gett mig i slang med en filmare, Adrian. En snubbe som jag gillar mycket. Han driver ett litet filmbolag och han och jag håller på med ett manus.

Filmmanus är betydligt enklare att skriva än romaner. Om inte enklare så i alla fall kortare. En sida motsvarar en minut. Så av 80-90 sidor blir det en långfilm. Vi får se vart skrivandet leder. I alla fall blir manuset inte likt de svenska filmerna som går på teve där kommande händelseförlopp allt för många gånger blir uppenbara. Likt de också blir i de flesta amerikanska filmer.

Svenska filmer där man till och med i slutet av berättelsen tar till deus ex machina, nödlösningar som exempelvis att en utomstående karaktär råkar komma förbi och rädda huvudrollsinnehavaren från att bli påkörd av en lastbil. Sådant kan man se i Beck-filmerna. Men man kan också ta del av extremt dåliga planteringar, som dessutom skrivs på tittarens näsa i stället för att snyggt flätas in i berättelsen. Å andra sidan uppmärksammar inte den mer alldagliga tittaren sådant. Eller bryr sig. Och detta gäller även för den stora skocken läsare när det kommer till böcker.

Drivkraften för dessa filmare (filmbolag) eller manusberättare (förlagen) är att få fram en film och en bok som går att sälja till en masspublik. Det är detta vi benämner bestsellers. Du avgör själv.

Länk  —  Publicerat: 29 januari, 2015 i Assar Andersson, böcker, intervju

Äntligen!

Publicerat: 12 januari, 2015 i bokbabbel

Ja äntligen har jag hittat de två böcker som jag letat efter länge nu. Jag tror att jag har efterlyst de här. Jag börjar med barnboken.
Den handlade, för mig, om en pojke som antingen var skomakarpojke eller skoputsarpojke, någonstans i Sydamerika. Hans namn var Silas. Nej det var inte Silas och den svarta hästen och den serien. Allt var fel, så fel. Fel, fel, fel.
Jag gjorde igår en efterlysning på den på Facebook, men allt jag fick som tips var just serien om Silas. Då kom jag att tänka på att jag sökte fel, jag skulle inte söka i bokgrupper, visst de hade säkert kunna hjälpa mig, om jag bara hade kommit ihåg rätt.
Jag vände mig då mot mina vänner och framförallt mina gamla klasskompisar, för de om några borde ju veta. Och jodå, en av de kom ihåg, rätt. Sotarpojken av Lisa Tetzner, tror jag hon heter. Det var inte ett rätt i min beskrivning, men den är det. Den bok som satte såna spår, ja förutom vissa detaljer då, i mig. Jag älskade den, jag älskade hur vår fröken trollband mig när hon läste den. Det var för övrigt fel fröken som läste den också. Men hur kan det bli så fel? Var kom Sydamerika in i det hela? Kan det bero på att den fröken som läste boken ofta pratade om Sydamerika och Colombia? Namnet är väl inte så konstigt, jag blandar ihop namnen på mina barn. De får även katternas namn om det är riktigt illa.
Men nu vet jag, nu kan jag andas ut och sov gott om nätterna.

image

Och den andra då, vad var det för bok?
Jo det var en bok som jag läste på 80-talet. Det var en av de första vuxenböcker jag läste. Jag köpte den tillsammans med Maeve Binchys Tänd ett litet ljus, på Bra Böckers sommarrea. Varför har jag inte tänkt på detta tidigare? Att den troligtvis var utgiven hos dom ungefär samtidigt som Tänd ett litet ljus? Jag har i alla fall i många år nu med jämna mellanrum frågat alla om någon vet något om en bok som handlar om en tjej från Amerika som jobbar som reporter, journalist eller fotograf. Hon blir kär i en kinesisk man och de gifter sig. Jag trodde det utspelade sig under andra världskriget eller någon revolt. Jag har för mig att de flyttade till USA, men jag kan blanda ihop det med en annan bok. Jag har för mig att han inte trivs u USA och blir våldsam. De skiljer sig nog, men även hon längtar tillbaka till Kina. Jag kommer ihåg att jag älskade boken och den fick mig att vilja åka till Kina.
Jag fick, med hjälp från några på en FB-grupp, reda på vilken bok jag letade efter. Jag fick tipset att söka på libris. Sagt och gjort, jag började söka på år 1980 och förlag Bra Böcker och sen gick jag framåt. Där 1984, hittade jag den! Vilken lycka!! Boken i fråga är Till morgonen gryr av Han Suyin. Jag hade mer rätt när det gäller denna, även om jag inte vet riktigt hur det går med dom, om de verkligen gifter sig och senare skiljer sig. Det ska bli spännande att läsa båda två igen. Min mamma ska hjälpa mig att få tag på dom.
Nu återstår det bara att se om jag gillar den lika mycket nu, 30 år senare. Jag hoppas det, gör jag inte det, gör det inget för jag har ju den i alla fall. Den är min igen. Den och Sotarpojken, som jag hoppas att mina två minsta kommer att gilla lite i alla fall. Helst vill jag att de kommer att känna som jag gjorde, att den kommer att lämna spår efter sig i dom, så som den gjorde på mig.

image

Är den bra?

Publicerat: 8 januari, 2015 i bokbabbel

Jag funderar på att skaffa Keplers Stalker. Måste erkänna att jag är smått kär i deras Joona.
Har gillat de andra så jag tror nog att jag kommer att gilla denna också. Har läst de två första kapitlen, fick med ett litet häfte med de på bokmässan i höstas. Så jag känner att det är nog på tiden att jag köper den nu va?

Många är ni som gör upp listor över vad ni vill eller till och med SKA läsa under året. Många är ni som utmanar er själv och andra, ni blir utmanade av andra. Att läsa klassiker, avverka hela alfabetet, läsa tantsnusk, läsa deckare, nobelpristagare mm, mm. Det är listor och utmaningar överallt.
Man blir lite snurrig, lite matt när man tänker på det. Sen tänker jag även lite över var spontaniteten i läsandet tar vägen, när får folk tid för det spontana, att bara ta första bästa bok i hyllan och njuta av den.
Jag är även lite avis på de som klarar av slaviskt läsande, ibland känner jag att jag skulle behöva det för att så många böcker i hyllan ska stå olästa. Men jag vet att börjar jag skriva listor, hoppa på utmaningar, då försvinner läslusten och jag får läskramp, för jag måste läsa så där spontant, jag kan inte tvingas till att följa en lista, tvingas läsa en viss typ av böcker, författare. Jag måste få läsa vad jag vill, när jag vill och hur jag vill.

Citat  —  Publicerat: 7 januari, 2015 i bokbabbel

image

Denna fick jag i julklapp och jag blev inte besviken. Älskar hennes böcker, massor.
Jag kan inte komma på att jag läst en enda bok av henne som jag inte gillat. Visst en del har kanske varit lite sega i början, men de flesta har jag älskat från blad ett. Hon skriver på ett väldigt fängslande sätt, enkla ord som i hennes händer blir så fina och mustiga.
Jag önskar jag själv kunde trolla så med orden, att jag kunde skriva böcker som hennes. Underbara böcker, som trots att de kan vara rätt mörka ändå får en att må bra när man läser dom.
Det finns två till som berör mig som Oates gör och det är Margaret Atwood och svenska Agneta Pleijel otroliga författare som ligger i en klass för sig. Eliten.
Läs något av någon av de tre eller alla tre, ni blir inte besvikna.

Citat  —  Publicerat: 5 januari, 2015 i julklappar
Etiketter:, , , , , ,

image

Samtida skönlitteratur
Häftad (flexband)
Språk: Svenska
Antal sidor: 295
Utg.datum: 2014-05-27
Upplaga: 1
Förlag: Hoi Förlag AB
Medarbetare: Olsson, Nils (form)
Dimensioner: 210 x 130 x 15 mm
Vikt: 309 g
SAB: Hc
ISBN: 9789175579290
Betyg: AAAAa

Mitt omdöme:

Jag gillar bokem, den är otroligt underhållande, den är dråplig som en bra buskis och jag som själv kommer från en håla i Skåne kan känna igen mig, både i staden och dess invånare.
Jag gillar karaktärerna, även om det är några som känns lite väl dryga, men vi snackar skånsk håla så det är inte så konstigt.
Enligt baksidan av boken bjuder den på gapskratt, jag vill säga att den bjuder på en del skratt, men under hela tiden man läser så sitter man där och mysler, hela tiden.
Det är en historia med många personer som känns både äkta och väldigt påhittade, hur kan ett samhälle bjuda på så många orginal liksom. Inget som gör boken sämre, tvärtom jag gillar dom allihop och önskar att jag bott med dom i Färglösa, vad kul jag hade haft.

Nu är detta Sölves första roman för den vuxna publiken och jag tycker han lyckats bra, att han mest skrivit för unga det är inget som lyser igenom, gör det det är det inget jag märker.

Dialogen gillar jag, den är perfekt, så som en dialogpolis som jag vill ha det.

En bok att rekommendera, köp och lägg under granen och läs, läs, läs.

Vad handlar den om?
Färglösa kommun må vara liten och okänd, men kompenserar väl genom fullständigt galna kommunalråd och absurda visioner. Sanningen är att kommunen håller på att gå i konkurs och att invånarna inte vet något om det. För att undvika en medieskandal kring finanserna måste man göra allt för att dölja verkligheten. Det finns nämligen fler hemligheter som skulle komma upp till ytan. En snabb lösning behövs, men inte ens det kriminella husbilsgänget i trakten anar de oväntade turerna händelserna kommer att ta när allt sätts i rullning.

Samtidigt får journalisten Filip ett erbjudande om att återvända hem till Färglösa för att ta över ortens tidning när 112 år gamle Johannes vill lämna sin post. Den före detta strippan Lollo rör om rejält i grytan och den svenskamerikanske managementkonsulten Lennart gör sitt bästa för att räta upp situationen, mest för sin egen vinning. Det enda som är helt säkert är att allt håller på att gå åt helvete. Och kanske blir det också tydligare än någonsin att gammal kärlek aldrig rostar.

9789175579382_200_oavsett-vadInbunden
Språk: Svenska
Antal sidor: 252
Utg.datum: 2014-09-04
Upplaga: 1
Förlag: Hoi Förlag AB
Medarbetare: Klose, Nina (red.) / Pettersson, Cecilia (form)
Dimensioner: 175 x 130 x 20 mm
Vikt: 288 g
SAB: Hc
ISBN: 9789175579382
Betyg: AAAA

Mitt omdöme:

Jag gillade boken, det gjorde jag. Den grep liksom tag i en med en gång. Det var högt tempo trots att själva berättelsen känns mörk och deppig. Man sitter emellanåt och slår sig för pannan och vill utbrista; men för fan, ta tag i ditt liv, gå inte runt och gör dig till ett offer jämt! Man tycker att huvudpersonen är för negativ för sitt eget bästa, men det ger med sig så att säga.

Det är en välskriven bok, med ett par små irritationsmoment (kommer längre ner), det är karaktärer som man lätt kan känna igen sig i, minus drogerna, allt är bra beskrivet i boken, miljöerna gör att det känns som om man är där, på plats, karaktärerna känns äkta och känslorna kan man ta på och känna.

Det är en bok som man har svårt att lägga ifrån sig, man slukar den hel och hållen, men så kommer vi då till det lilla irritationsmomentet. Ni vet hur petig jag är med dialogen, den ska vara perfekt, annars gnäller jag.

Dialogen här är ok, men inte mer, dels så undrar jag lite var korrekturläsaren var, en liten detalj som ett kommatecken ställde till det ofta, det saknades helt. Så dialogmeningarna kunde ofta se ut (inget citat) – Tyst säger jag. Det var inte förrän jag sen läst lite mer som jag förstod att det skulle vara -Tyst, säger jag. Hade detta hänt en gång så hade jag inte brytt mig. Men nu hände det ofta och det är en liten sak som borde vara lätt att upptäcka. Något att tänka på till t.ex pocketupplagan. Sen så blev dialogen rätt rörig emellanåt för Oscar tänkte väldigt mycket, när man var inne i texten så var det ofta svårt att snabbt inse att det var en tanke, vilket gjorde dialogen svår att förstå. Här skulle det kunna fixas till på ett bättre sätt än tänkte jag, i slutet av tänket. Jag är inte så förtjust i parenteser, apostrof/citattecken eller kursivstil men det hade hjälpt till och gjort läsandet lättare, det hade flutit på bättre. Nu var det ofta jag fick läsa samma mening två gånger för att förstå att det var uppdelat i tal och tanke. Något att också jobba på till pocketutgåvan?

Men som sagt, överlag en väldigt bra bok som sätter sina spår och som man bär med sig även efter sista ordet är läst.

Vad handlar den om:
Oscar lever i en stad som råkar vara Halmstad men lika gärna hade kunnat vara vilken som helst. Tillfälliga kickar i form av sex och droger bedövar honom. Han har inga problem. Allt är dandy, Oscar är dandy. Han känner ingenting.

Vart han är på väg vet han inte, han vet bara att han inte någonsin kan gå tillbaka. Till det som hände, till hon som hände. Dit får ingen gå. Oavsett vad.

 

Länk  —  Publicerat: 28 oktober, 2014 i 4, böcker, recensioner