9789129654684_200Kartonnage
Språk: Svenska
Serie: Kaspar
Antal sidor: 32
Utg.datum: 1998
Förlag: Rabén & Sjögren
Medarbetare: Willis, Helena, 1964-
Illustratör/Fotograf: Helena Willis
Dimensioner: 290 x 225 x 10 mm
Vikt: 300 g
SAB: Hc,u
ISBN: 9789129654646
Betyg: AAAAA

Vårt omdöme:
Ännu en helt underbar bok om Kaspar, hans morfar, Atom-Ragnar, Lisa och alla andra sköna karaktärer.

Nu är det vinter och jul och Kaspar och Lisa jagar både spöken och snömän. Morfars syster Karin kommer på besök över julen och det blir ett evigt lidande, det ska nu städas och bli väldigt andligt i stuga, det gillar inte morfar för det får varken ölas eller snusas när systern är där. Dessutom så för hennes orgel ett herrans väsen.

Atom-Ragnar säljer sur korv, dyrt, han är besatt av snömannen och allmänt otrevlig som vanligt. Precis som herr och fru Åhman.

Det är tokigt och galet som vanligt och det är helt underbart.

Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, den får oss alla tre att skratta högt. Den är välskriven, med ett underbart språk, här vågar författaren än en gång låta karaktärerna svära. Så föräldrar som inte vill att barnen varken ska höra eller läsa svordomar ska kanske välja söta gulliga prinsessböcker istället.

Jag kan inget annat är rekommendera boken för er. Skit i svordomarna, de förhöjer bara upplevelsen och ärligt, vilket barn har dött av det?

 

Annonser

Assar.100x140025Jag har gjort en intervju med den alltid så frispråkige Assar Andersson. Han har skrivit trilogin om Anders Hademark: ”Flickan i fönstret”, ”Återbetalningen”, ”Jakten”, men också den fristående delen, ”Allan Börjesson”.

God fortsättning. Hur går det med skrivandet av din femte roman, ”Veritas”?

Det går väl så där. Jag har avverkat två femtedelar. Om sanningen ska fram, vilket den ska, så går det trögt.

Du har väl inte fått skrivkramp?

Nej så illa är det inte. Men jag tycker inte att det är vidare kul att skriva berättelser med så kallad traditionell disposition och rak kronologi.

Men varför gör du det då?

Den stora massan (och där ingår även recensenter, bokagenter, författare och redaktörer och lektörer) är helt vanligt bokintresserat folk som inte är allt för benägna att rucka på det gängse upplägget på en story. Det ska vara en början, en mitt och ett slut, likt Aristoteles förordade när han slog upp sina ljusblåa för ett par tusen år sedan. Och kan man ta bort något i berättelsen utan att helheten rubbas så ska det inte ingå i den så kallade orsakskedjan. Upplägget och ordningen ska med andra ord se ut som det gjort i åminnelsens tider. Naturligtvis ska berättelsen vara fängslande och fräsch, men själva dispositionen får inte under några omständigheter modifieras. Det skulle vara som att läsa en bok uppochner, eller ta en del av morgontidningen från en pensionär med invanda rutiner och be honom att för omväxlings skull börja med att läsa en annan del av tidningen än den han brukar starta med.

Vi är vanemänniskor. Inte minst när vi blir äldre. Och kanske är det av bekvämlighetsskäl. Vi blir allt mer rädda för det nya, eller rättare sagt för det som är annorlunda. Hela vår världsbild rubbas när våra rutiner störs eller bryts. Det gäller nästan inom alla områden. Men som jag skrev till en opublicerad författare på Kapitel 1: Det har runnit mycket vatten under broarna sedan den gamle filosofen Aristoteles avlade sin examen och käkade sin sista souvlaki.

Ändå ses mina upplägg som allt för besvärliga att läsa. De läsare, författare, redaktörer och recensenter, som är lite mer djärva och vidsynta än den stora skocken kan på sin höjd acceptera en omkastad kronologi och en del tillbakablickar. Mina berättelser byggs upp på ett helt annat sätt. Jag har ett så kallat multiplot-upplägg. Det vill säga många utvikningar (delberättelser), som har sina egna liv och karaktärer, som längre fram snitsigt vävs samman med huvudberättelsen utan att sammanflätningen på något vis blir korvstoppning och absurd. Enradingen (som inte minst är så viktig för redaktörer) fungerar inte på mina berättelser. Jag skulle behöva några rader till eftersom jag har ett brett persongalleri med många delberättelser, och ofta också ett flertal ramberättelser (egen dramaturgi och kulmination). För att inte nämna tvära slut. Och trots att jag skickligt håller mig till en enda premiss – dessutom kan applicera den (att har man beräkneliga tankar så hjälper det inte att vara snäll och ha en fin fasad utåt utan du kommer ändå bli straffad på ett eller annat sätt) på samtliga karaktärer och deras liv berättelsen igenom – så verkar inte läsaren värdesätta och förstå hur mycket arbete som ligger bakom. Inte minst när karaktärerna har helt diametrala personligheter, referensramar och livsöden. Inte ens Nils Scherman (känd recensent som läst mycket) förstår denna svårighet och värdesätter den vid sin betygsättning. Dessutom är mina karaktärer alltid flerdimensionella, för det är så människor i verkliga livet är. Till exempel ser de flesta personer sig som osjälviska och snälla trots att de innerst inne kanske sjuder av avundsjuka och missunnsamhet när någon vän har lyckats. Jag vet bland annat att Scherman gnällde på att en stor del av persongalleriet i min trilogi ständigt tänkte på porr, avvikande sådan, detta fastän de var propra och kanske anständigt klädda. Jag vet inte hur gammal Scherman är men jag tror att han går mot de 70. Ska man som kritiker bli tagen på allvar måste man bland annat förstå att en 70-åring oftast inte har en liknande referensram, när det kommer till sex och porr, som en man i 35–40-årsåldern, eller för den delen kvinna. Avvikande porr för en 70-åring är kanske inte avvikande för en 20-åring (dessutom tänker de flesta, mellan 15 och 60 år, på porr var femte minut). Och för att få karaktärerna ännu mer trovärdiga jobbar jag också med backstories. Karaktärerna har en egen livshistoria innan de presenteras för läsaren. Detta visar jag genom del- och ramberättelser, allt för att läsaren ska lära känna karaktärerna och kunna identifiera sig med dem och känna någon form av empati när de utsätts för något.

Så trots att jag lägger ner enormt mycket arbete – för multiplot är betydligt svårare att skriva än en story med endast en berättelse – så funkar det inte. En stor del läsare kan helt enkelt inte ta det till sig. Och kanske är det därför Läckberg säljer så mycket. Enkel läsning, vilket inte är likställt med mindre bra. Men jag vågar nästan sätta mina sista korvören på att många av Läckbergs läsare skulle ha slagit bakut om de tittat på en film som ”Crash” där det är många utvikningar, delberättelser, samt otaliga karaktärer, inte minst flera huvudrollsinnehavare. För att inte nämna den brutna kronologin som hoppar fram och tillbaka likt en förvirrad känguru som letar efter sin hjärtanskär.

Men det är här vi skapar det genialiska. Det konstnärliga. Alla snygga planteringar som längre fram får en innebörd utan att det skrivs på tittarens/läsarens näsa. Vi måste gå in djupsinnigt i berättelsen för att förstå och få ihop saker och ting. Författaren testar oss. Ser om vi minns. Om vi är uppmärksamma och kan dra slutsatser på de saker, eller små händelser, som tidigare planterats. Och om vi förstår innebörden av alla vändpunkterna. Men också om vi kunnat tyda expositionen, samt om den är realistisk och trovärdig. För att inte nämna när delberättelserna möts vackert, snitsigt och finurligt i origo. Men återigen; läsarna verkar vilja ha det enkelt. För mycket tänkande är ansträngande. Simultankapaciteten sätts på prov. Och som jag lite elakt uttalade mig i en tidigare intervju; med stigande ålder blir hjärncellerna matta.

Antagligen tar det några år till innan läsarna känner sig mogna, manade och hågade. För onekligen finns det en fördröjningseffekt. Allt nytt tar tid. Titta bara på e-böckerna. Eller varför inte gå bak i tiden, till Jan Boklöv – backhopparen som var tvungen att hoppa 25-30 meter längre än de andra backhopparna för att vinna eftersom han fick stora avdrag för bristande stilpoäng. Nu hoppar samtliga backhoppare som Boklöv gjorde, och skulle någon mot förmodan hoppa som de tidigare backhopparen gjorde skulle det vara ombytta roller. De skulle i dag få avdrag för bristande stilpoäng.

Eller så får jag helt enkelt vänta på att den äldre generationen ska dö ut .

Jag har till en del förstått att jag är före min tid. Jag har sagt, och säger igen, att om 5-10 år kommer många böcker att ha ett liknande upplägg som mina. Och då spelar det ingen roll vilken genre det är, drama, thriller, skräck eller komedi.

Vad tycker du om dina författarkollegor?

I dag jobbar författare hårt. Mer hårt än någonsin eftersom det är helt andra tider. Ta sådana som Caroline L Jensen, Åsa Schwarz och Lars Rambe, för att inte nämna Kristina Appelqvist. Visserligen är Kristina vid Piratförlaget så hon får på så sätt en hel del gratis eftersom författare från de mest etablerade förlagen alltid får sina böcker recenserade av media och en hel del platsutrymme i tidningar och tidskrifter, samt är bjudna till olika tevesoffor. Men ändock gör hon ett beundransvärt arbete. Kristina är onekligen en slitvarg. Jag vet för att jag kan – i alla fall till en del – följa hennes strävsamma arbete via Facebook.

Men det är inte bara Kristina utan samtliga av dagens författare har en grym energi. För att inte nämna min vän, Stefan Di-Omnia, en kämpe av sällan skådat slag. Jag är inte i närheten av någon av dessa nämnda. För mig är livet allt för kort för att jag ska skjuta in en sådan input. Jag går aldrig på releasepartyn, signerar inte, har aldrig heller varit på Bokmässan. Kort sagt; mitt skrivande och författarskap får aldrig någonsin inskränka på mer viktiga saker i mitt liv. Jag älskar min familj, likt alla andra gör med sina familjer. Skillnaden är väl den att jag vill spendera varje dag med min familj. Och hitintills har jag inte missat en enda dag med dem.

För att återgå till slitvargarna, de andra författarna. De är fantastiska. De ägnar sina liv åt böcker, signeringar, och allt vad som anstår en författare. Sen har vi några författare som inte verkar ha gudarna med sig, som exempelvis min vän, Ulla Bolinder. Läs gärna hennes böcker.

Jag måste också nämna och hylla alla de opublicerade författarna på Kapitel 1 som träget och envetet kämpar för att tränga igenom förlagens allt mer krympta nålsöga som för en okänd person inte längre är stort som ett senapsfrö utan snarare litet likt ett orkidékorn.

Det har snart gått fyra år sedan du släppte din trilogi, ”Flickan i fönstret”, Återbetalningen” och ”Jakten”, och det verkar som om du blivit blödigare?

Ha. Ja när fan blir gammal blir han religiös. Jag sluggar inte lika vilt längre. Gatuslagsmålen är ett minne blott.

Vad… har du varit ute och slagits?

Nej det var många herrans år sedan. Men i ungdomen var det en hel del råkurr. Inte minst mot de som några år senare skulle visa sig bli Hells Angels. Jag var en bad guy. En värsting. Nu för tiden är det lugnt. Ändå finns temperamentet kvar. Jag stör mig på orättvisor och på folk utan självinsikt. När jag hetsar upp mig brukar min son säga till mig att jag ska ta ett djupt andetag.

Ja din 12-åriga son, Julian de la Vega. Hur har det gått för honom och hans debut ”Jag och min Maffiapappa”?

Jag höll på att säga att det gått bättre för honom än vad det gjort för mig. Han är duktig. MVG i alla huvudämnen i skolan, svenska, matte och engelska, och en hel del andra, och till hösten börjar han i engelsk skola.

Inte nog med att han skrev en bok, han layoutade den också. Han lärde sig InDesign-programmet på en vecka, dessutom på engelska eftersom han laddade ner ett crackat program. Men att han layoutade sticker i ögonen på en del grafiker som menar på att han bara är ett barn. Ändå vågar jag sticka fram hakan och säga att han klår vem som helst av de grafiker jag mött. Både när det kommer till det tekniska och till det konstnärliga.

Nästa månad börjar Julian en programmeringskurs i Lund och redan nu håller han på med att bygga en ungdomssajt som han gett namnet ”Iqforyou”. Själv kan jag inget om datorer. Endast skriva på dem. Men försäljningen av Julians bok går naturligtvis inget vidare. Som namnlös och okänd person vid ett litet förlag får du inga recensioner.

I alla fall så väntar vi in BTJ:s recension. Bara det. De har ju blivit allt restriktivare med sina recensioner.

Vad har du för planer när du har skrivit färdigt ”Veritas”?

Jag har gett mig i slang med en filmare, Adrian. En snubbe som jag gillar mycket. Han driver ett litet filmbolag och han och jag håller på med ett manus.

Filmmanus är betydligt enklare att skriva än romaner. Om inte enklare så i alla fall kortare. En sida motsvarar en minut. Så av 80-90 sidor blir det en långfilm. Vi får se vart skrivandet leder. I alla fall blir manuset inte likt de svenska filmerna som går på teve där kommande händelseförlopp allt för många gånger blir uppenbara. Likt de också blir i de flesta amerikanska filmer.

Svenska filmer där man till och med i slutet av berättelsen tar till deus ex machina, nödlösningar som exempelvis att en utomstående karaktär råkar komma förbi och rädda huvudrollsinnehavaren från att bli påkörd av en lastbil. Sådant kan man se i Beck-filmerna. Men man kan också ta del av extremt dåliga planteringar, som dessutom skrivs på tittarens näsa i stället för att snyggt flätas in i berättelsen. Å andra sidan uppmärksammar inte den mer alldagliga tittaren sådant. Eller bryr sig. Och detta gäller även för den stora skocken läsare när det kommer till böcker.

Drivkraften för dessa filmare (filmbolag) eller manusberättare (förlagen) är att få fram en film och en bok som går att sälja till en masspublik. Det är detta vi benämner bestsellers. Du avgör själv.

Oavsett vad – Daniel Wångsten

Publicerat: 28 oktober, 2014 i 4, böcker, recensioner

9789175579382_200_oavsett-vadInbunden
Språk: Svenska
Antal sidor: 252
Utg.datum: 2014-09-04
Upplaga: 1
Förlag: Hoi Förlag AB
Medarbetare: Klose, Nina (red.) / Pettersson, Cecilia (form)
Dimensioner: 175 x 130 x 20 mm
Vikt: 288 g
SAB: Hc
ISBN: 9789175579382
Betyg: AAAA

Mitt omdöme:

Jag gillade boken, det gjorde jag. Den grep liksom tag i en med en gång. Det var högt tempo trots att själva berättelsen känns mörk och deppig. Man sitter emellanåt och slår sig för pannan och vill utbrista; men för fan, ta tag i ditt liv, gå inte runt och gör dig till ett offer jämt! Man tycker att huvudpersonen är för negativ för sitt eget bästa, men det ger med sig så att säga.

Det är en välskriven bok, med ett par små irritationsmoment (kommer längre ner), det är karaktärer som man lätt kan känna igen sig i, minus drogerna, allt är bra beskrivet i boken, miljöerna gör att det känns som om man är där, på plats, karaktärerna känns äkta och känslorna kan man ta på och känna.

Det är en bok som man har svårt att lägga ifrån sig, man slukar den hel och hållen, men så kommer vi då till det lilla irritationsmomentet. Ni vet hur petig jag är med dialogen, den ska vara perfekt, annars gnäller jag.

Dialogen här är ok, men inte mer, dels så undrar jag lite var korrekturläsaren var, en liten detalj som ett kommatecken ställde till det ofta, det saknades helt. Så dialogmeningarna kunde ofta se ut (inget citat) – Tyst säger jag. Det var inte förrän jag sen läst lite mer som jag förstod att det skulle vara -Tyst, säger jag. Hade detta hänt en gång så hade jag inte brytt mig. Men nu hände det ofta och det är en liten sak som borde vara lätt att upptäcka. Något att tänka på till t.ex pocketupplagan. Sen så blev dialogen rätt rörig emellanåt för Oscar tänkte väldigt mycket, när man var inne i texten så var det ofta svårt att snabbt inse att det var en tanke, vilket gjorde dialogen svår att förstå. Här skulle det kunna fixas till på ett bättre sätt än tänkte jag, i slutet av tänket. Jag är inte så förtjust i parenteser, apostrof/citattecken eller kursivstil men det hade hjälpt till och gjort läsandet lättare, det hade flutit på bättre. Nu var det ofta jag fick läsa samma mening två gånger för att förstå att det var uppdelat i tal och tanke. Något att också jobba på till pocketutgåvan?

Men som sagt, överlag en väldigt bra bok som sätter sina spår och som man bär med sig även efter sista ordet är läst.

Vad handlar den om:
Oscar lever i en stad som råkar vara Halmstad men lika gärna hade kunnat vara vilken som helst. Tillfälliga kickar i form av sex och droger bedövar honom. Han har inga problem. Allt är dandy, Oscar är dandy. Han känner ingenting.

Vart han är på väg vet han inte, han vet bara att han inte någonsin kan gå tillbaka. Till det som hände, till hon som hände. Dit får ingen gå. Oavsett vad.

 

Ett boktips till!

Publicerat: 26 oktober, 2014 i bokbabbel

Här kommer ett tips till, till den yngre skaran.

Jag ska se till att skaffa den när den släpps, gör det du OCKSÅ!

Klicka på bilden för att komma till bokus och bevaka den.

9789186999070_200_jag-och-min-maffiapappa_kartonnage

9789163879135_200_nidstangenInbunden
Språk:
Svenska
Serie: PAX (del 1)
Läsålder: 9-12 år
Antal sidor: 142
Utg.datum: 2014-09-22
Förlag: Bonnier Carlsen
Medarbetare: Thunell, Lena (form)
Illustratör/Fotograf: Henrik Jonsson
Dimensioner: 213 x 153 x 16 mm
Vikt: 313 g
SAB: Hcg
ISBN: 9789163879135
Betyg: AAAAA/AAAAA

Mitt omdöme:

Annica: En helt underbar bok, den är svår att lägga ifrån sig och gör man det vill man bara plocka upp den och fortsätta.

Det är en spännande historia, det handlar och brödraskap och hur svårt vuxna har att lyssna på barn, hur man skyddar sina egna barn och skyller allt på alla andra barn. Det handlar om utsatta barn och om magi.

Emil gillade boken, så pass mycket att vi var tvungna  att låna den när vi var på sjukhuset, vi hade glömt att packa ner den. Trevliga och otrevliga karaktärer trängs på sidorna i denna underbara bok.

Jag älskar den och jag tycker ni ska tänka på denna när ni letar julklappar i år, denna och uppföljaren Grimmen. Sen att den är full av otroligt fina bilder av Henrik Jonsson gör ju allt så mycket bättre. :D

Läs!

Emil: Den var bra, spännande. Det roliga och spännande karaktärer. Massa spännande saker som hände. Ska andra läsa den? VERKLIGEN!

Vad handlar den om?

I den lilla staden Mariefred börjar konstiga saker att hända. Onda krafter försöker erövra det hemliga, magiska biblioteket, som funnits under kyrkan i hundratals år.
Väktarna Estrid och Magnar har vigt sina liv åt att skydda biblioteket, men i takt med att de blir äldre börjar bibliotekets magiska skydd försvagas. Bröderna Alrik och Viggo visar sig vara utvalda för att hjälpa till att försvara biblioteket mot de mörka krafter som vill ta makt över det.

Alrik och Viggo måste använda både styrka och list för att övervinna alla övernaturliga otyg som väcks till liv i staden. Men pojkarna har också strider att utkämpa i sitt vardagsliv. Det finns ett killgäng i skolan som gör livet svårt. De har en mamma som de längtar efter, men som inte är att lita på. Och de måste kämpa med sin natur, den där ilskan som exploderar i huvudet, eller den där handen som liksom av sig själv tar grejer och stoppar i fickan.

16497221-rby7qHårdband, trådbunden
Genre: Lyrik (lyriksamling)
80 sidor
280 gram
Betyg: AAAAA

Mitt omdöme:
Men åååh! Vilken bok! Vilken känsla det var att läsa!

Det är första gången för mig, första gången jag läser en lyriksamling och jag måste bara säga att det gjorde mig lyrisk. Den var så otroligt bra skriven, inte så där skinntorrt som JAG trodde att lyrik skulle vara. Denna hade ett tempo som gjorde mig andfådd när jag läste. På ett bra sätt på ett sätt som gjorde att det kändes som kolsyrebubblor i hela kroppen. Det var en rapp bok, en aggressiv bok som jag inte kunde lägga ifrån mig en sekund från det att jag började läsa den. Det var en jäkla tur att jag började läsa den på kvällen, när alla barn lagt sig, för den slukades i ett stycke, hel och hållen. Den åt mig lika väl som jag åt den.

Jag älskar hur Liz Wennberg skriver, så rakt på sak, så ärligt, så aggressivt. Hon vet hur man fångar en lyrikoskuld.

Sen att bok är sjukt vacker att titta på, att det är sjukt fina illustrationer i boken, det gör hela upplevelsen ännu bättre. Denna lilla pärla kommer att få en speciellt fin plats i hyllan och det är en bok som tycker ni alla ska läsa, även ni som känner som jag, att lyrik känns lite skinntorrt! Börja med denna och jag tror att allt lossnar, precis som det gjorde för mig.

 

”Människor krälade med öppna bröstkorgar, djur dök, molnen bildade en brygga för döden att vandra över, Bäckarna sjöng sin vrede över alla de hopplösa tankarna som allt oftare sprang iväg,
Och ingen kunde någonsin förstå vad hösten ville

”Det är det svarta du känner smaken av” av Liz Wennberg är Eskapix första boksläpp med enbart lyrik.

 

Sandmannen – Lars Kepler

Publicerat: 15 mars, 2014 i 5, böcker, recensioner
Etiketter:, , ,

9789100130169_200_sandmannenInbunden
Språk: Svenska
Serie: Joona Linna (del 4)
Antal sidor: 516
Utg.datum: 2012-10-29
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Medarbetare: Hummingbirds, Reklambyrå (form)
Dimensioner: 218 x 145 x 38 mm
Vikt: 620 g
SAB: Hc,839.738
ISBN: 9789100130169
Betyg: AAAAA

Mitt omdöme:
Detta är den bästa av de fyra böcker som Kepler gett ut, den är mörkare och hemskare än alla de tre förra. Den för tankarna till När lammen tystnat, den får en att tänka på han den äckliga Josef Frietzl, och mycket annat.

Det finns ett enda frågetecken i denna och det är om hur det gick efter resan till Finland, den han gjorde i Eldvittnet, man får inte reda på något alls om det i denna bok och det var synd, för det var något man verkligen ville veta, hur det gick.

Mer om det vill jag inte säga med tanke på att det kanske finns de som inte läst Eldvittnet än.

Annars så är som sagt boken bra, otroligt bra.
Den är stundtals väldigt otäck och jag som har svårt att läsa allt som är lite läskigt hade svårt att somna efter vissa delar av boken.

Detta är den bok som inte lämnar en oberörd, inte för en sekund, inte ens efter att man läst ut den. Som i alla de tre tidigare så har de lyckats bra med en spännande intrig, beskrivningar och även denna är så där härligt oförutsägbar, precis som det ska vara, jag gillar inte böcker där jag på slutet sitter och säger, ja men jag visste det, jag visste att han/hon var mördaren! Dialogen är också kanon! Läs alla fyra, helst i rätt ordning. Nu väntar jag bara på att nummer fem ska dimpa ner i en bokhandel nära mig, någon som vet NÄR!?

Vad handlar den om?

En ung man hittas gående på en hög järnvägsbro en kall vinternatt i Stockholm. Han har legionärssjukan och är svårt nerkyld. På Södersjukhuset visar det sig att han är dödförklarad sedan sju år. Mannen var ett av seriemördaren Jurek Walters sista offer innan han greps av Joona Linna. Jurek Walter dömdes till rättspsykiatrisk vård och total isolering. Var har den unge mannen befunnit sig hela tiden? Hans oväntade vittnesmål gör att det gamla fallet måste tas upp igen. Det är bråttom. Någon måste ta sig in och vinna seriemördarens förtroende.

Eldvittnet – Lars Kepler

Publicerat: 14 mars, 2014 i 5, recensioner
Etiketter:, , ,

imagesInbunden
Språk: Svenska
Serie: Joona Linna (del 3)
Antal sidor: 576
Utg.datum: 2011-11-11
Förlag: Albert Bonniers FörlagMedarbetare: Hummingbirds, Reklambyrån (form)
Dimensioner: 217 x 145 x 40 mm
Vikt: 660 g
SAB: Hc
ISBN: 9789100126438
Betyg: AAAAA

Mitt omdöme:
Nu är det ett tag sen jag läste Hypnotisören och Paganinikontraktet så det blir svårt att jämföra med de två. Men vad jag kommer ihåg av dem så var de väldigt bra, väldigt spännande och ofta rätt så kusliga. Denna går i samma anda, den är otroligt fängslande, det går inte att lägga boken ifrån sifg, inte ens för en liten stund. Boken är det första man tänker på när man vaknar och så fort glasögonen sitter på plats så är man inne i bokens värld igen.

Jag gillar språket i boken, jag gillar karaktärerna i den, i synnerhet Jonna Linna, kan man göra annat? Sen att de lagt till en spännande och kuslig intrig gör ju saken bara bättre. I denna Är det flickor på ett boende för flickor med problem som är drabbade, av mord, svek och mycket mycket annat. Jag satt hela tiden och hade en klar bild om vem som gjort vad, men nej då, det var ju fel. Så boken är så där härligt oförutsägbar som en äkta deckare ska vara. Man ska sitta och ”veta” vem den skyldige är fram till den spännande upplösningen, det gör man här. De får en att villa in på fel spår på ett väldigt fiffigt och proffsigt sätt.

De beskriver som vanligt allt väldigt bra, personer, miljöer, känslor och relationer. Inte för mycket för det är en del som lämnas till läsarens fantasi och det är bra. Det gör att boken inte blir tramsigt snabbläst utan man får liksom vara delaktig i boken.

Dialogen är perfekt, så bra som den ska vara. Läs denna och även de två innan och den som kommer efter (Sandmannen)

Vad handlar den om?

I hela världen tar polisen hjälp av andliga medier vid svåra utredningar. De gör det regelbundet trots att det inte finns något enda dokumenterat fall där ett medium bidragit till en lösning.

Flora Hansen kallar sig för spiritistiskt medium och har i många år försörjt sig på att låtsas att hon kan tala med de döda. En kväll i augusti läser hon på löpsedlarna om ett fruktansvärt mord som skett på en sluten anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Flora Hansen bestämmer sig för att ringa polisen och hävda att hon har kommit i kontakt med den dödas ande.

Den tekniska undersökningen pekar entydigt på att mördaren är en av de intagna, en snäll och tystlåten flicka som rymde från anstalten samma natt som mordet skedde. När Joona Linna börjar undersöka hennes förflutna visar det sig att hon inte alltid varit så snäll.

Joona har redan stannat längre på denna brottsplats än vad någon annan kommissarie skulle göra. Ändå är han inte färdig, han tänker att han måste se ytterligare någonting för att bli utsläppt från detta fruktansvärda rum, han måste hitta en detalj som kan leda vidare, som kan föra tråden som en nål.
Han ser på flickan i sängen. En svag värme utstrålar fortfarande från den nakna huden. Hennes händer ligger över ansiktet, som om hon lekte kurragömma. Han lutar sig försiktigt över henne och upptäcker att någonting har fastnat under hennes vänstra pekfingernagel. Det ser ut som ett djuprött sandkorn, en flisa av en rubin.
Han blinkar och försöker skärpa blicken. Det är svårt att koncentrera sig på detta lilla röda korn i ett rum nerstänkt av blod, men han ger sig inte, han lutar sig bara närmare, känner den söta doften från henne och förstår plötsligt vad det är han ser under nageln.

Jakten på förövaren tar gång på gång våldsamma och oväntade vändingar. Varje svar tycks bara leda till nya gåtor, och det som nyss var enkelt är plötsligt labyrintiskt.
Men trots att utredningen hamnar i en återvändsgränd ignorerar polisen Flora Hansens telefonsamtal. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desperat

Satt och väntade på bussen inne i Willyshuset innan, inte inne i själva affären utan utanför på en av bänkarna.

Har aldrig sett folk glo så mycket innan, en människa gick tom nästan in i en annan för h*n gick och glodde som bara den på mig och min bok. Först trodde jag att det var något med mig, att jag hade kladd i ansiktet, spenat mellan tänderna, att jag satt och läste högt utan att tänka på det, men nej jag hade inget kladd i ansiktet, kom på att jag inte ätit spenat och nej, jag läser inte högt för mig själv, alltså måste det vara själva läsandet som de blev så förvånade över.

Jag har tidigare suttit på den bänken och mulat in allehanda godsaker i snudan och inte ens hälften så många som idag glor. Är det så ovanligt här i området att man sitter och läser? Vet folk inte vad en bok är, är jag den första som läser offentligt här, är det förbjudet att läsa offentligt här i Sisjön? Jisses kors! Hade jag suttit naken hade jag förstått blickarna och ska jag vara ärlig så tittade jag ner på min kropp en extra gång bara för att försäkra mig om att jag verkligen hade kläder på kroppen, nej det fattades inget.

Jag är ju egentligen van vid detta stirrande på folk, är uppvuxen i stirrandets stad nr 1, Höganäs, så jag borde inte känna mig så himla illa till mods, men det gjorde jag. Inte så mycket för att folk stirrade utan mest för att det inte verkar vara så vanligt här i trakten och det är tragiskt tycker jag.

Så snälla vad ni än gör, så läs så mycket ni kan offentligt! För folk ska ju inte bli så här rädda så fort de ser en läsande människa, jag vill ju inte skrämma folk med näsan i en bok, jisses då slutar kanske folk helt att läsa!

Nej läs för allt vad tygen håller, var ni vill, hur ni vill!