Vinner inte

Jag har hoppat av tävlingen Flest böcker vid dödsfall vinner.
Jag har flyttat och i och med flytten passade jag på att ordna upp mitt liv. Slänga ut allt som får mig att må dåligt. Däribland det sjuka bokhamstrandet. Jo jag inser nu att det beteendet var sjukt, det är något fel på en om man samlar på saker i den kaliber som jag gjort med mina böcker.
För mig var det en flykt från verkligheten, en flykt till något bättre, en flykt från den psykiska misshandel jag hade hamnat i.
Så nu när jag flyttade och skapade mig ett nytt liv så kändes det helt rätt att slänga alla böcker som inte betyder något för mig. Det blev en del kvar, men jag slängde 20 kassar med böcker. Jo ni läser rätt, jag slängde böckerna, på återvinningscentralen. Slängde de rakt ner i containern. Hur det kändes? För jävla bra, det var avtrampet till mitt nya liv, mitt nya friskare och lyckligare liv.
Nu kommer jag att läsa, absolut, men ni får klara er själv i den smått hysteriska vemläsermestböckerinnandöden-tävlingen. Jag hoppar av det tåget och hoppar på tåget där läsningen blir lustfylld igen.
Jag insåg redan under förra årets bokmässa att det gått för långt, att denna jäkla bokhysteri gått för långt. På nokmässan i år mådde rent ut sagt illa och ville bara upp på rummet och ha det mysigt med min dotter, mamma och min älskling.
Denna blogg vet jag inte vad jag ska göra med. Orkar inte blogga men jag tror ändå att det finns lite boktips som intresserar så jag tror inte jag lägger ner den.
Lycka till med ert läsande och lova att ta er en funderar på ert läsande och bokhamstrande, är det ok eller känns det inte riktigt bra? Känns det inte helt 100, gör något åt det för ni kommer att må så mycket bättre.
Puss

Får det gå till så här?

Var ju på bibblan i veckan. Lånade lite böcker och jag hade förhoppningen om att kunna komma hem med Mylingen och Bjäran till LillE, men alla deras ex var utlånade. Får det gå till så här?!?! Jag ville ju överraska honom med de, han älskar Paxserien, men det ville inte bibblan.
Sur över detta åkte jag hem och berättade det för honom.
Bra, sa han och jag blev förvånad, hade han slutat gilla dem?
Jaha, svarade jag, varför var det bra?
Jag vill inte låna dom, jag vill äga dom.
Är han sin mammas upp i dagen eller. Jag kände mig så stolt.
Så nu får jag se till att få tid över i veckan så jag kan åka och köpa de små rackarna till honom.

Helt underbart.

Jag läste sju kapitel ur Isbarnen för killarna innan de somnade. Det var så spännande så jag var tvungen att fortsätta. Det gör jag aldrig för jag vill ha den där upplevelsen tillsammans med barnen. Men det gick inte idag. Jag läste ut boken och nu skäms jag, som en hund.
Men det gick inte att sluta, den skrek åt mig att fortsätta. När den var slut var även jag det. Den är så gripande, så spännande och helt underbar. Jag var så trött så jag somnade där sidan om mitt sovande trygga lilla knytt. Han somnade gott utan några beskymmer i världen och utan skräcken över att helt plötsligt kan någon komma och föra bort honom för att gasa ihjäl honom. Han slipper gömma sig på en mörk, kall vind och vara på helspänn hela tiden.
Alla barn ska kunna ha det så som mitt älskade lilla knytt har det.

Stängt

Drog med mig två av barnen till biblioteket idag. Jag skulle lämna tillbaka Mordet i Sussex och boken om Henry VIII’s alla fruar. Men vi möttes av en lapp i fönstret, det var stängt på nationaldagen. Hur vågar de!
Jaja, bara att åka hem igen.
Varför lämnade jag då tillbaka böckerna redan? Jo, det ska jag tala om för er. Den ena, Walters bok den läste jag ut igår. Väldigt bra, om än i kortaste laget och Henry och hans fruar. Den klarade jag inte av, inte just nu i alla fall. Dels gillar jag inte för fem öre att folk får försvenskade namn. Gubbskrället hette HENRY inte Henrik. Grrr! Och det var segt, för mycket fakta och på tok för många fraser på latin och andra språk jag inte behärskar, de var inte översätta. Jag vill inte ligga och googla en massa när jag ligger i sängen, på kvällen, med en bok. Så den boken åkte tillbaka igen.
Ska kolla upp om det är öppet i morgon, kanske vi har bättre tur då och kanske, kanske vi kan lämna tillbaka Isbarnen också. Den är kaaaaanooooon.

Lånekort

Igår vår jag på stadsbiblioteket och skaffade mig ett lånekort. Jag har inte haft något på länge, länge. Jag lånade fyra böcker i farten. Minette Walters Mordet i Sussex, en bok om Henry VIII’s alla fruar, Isbarnen av Camilla Lagerqvist och Atom-Ragnar och mordbrännaren av Mikael Engström. Verkar vara bra böcker hela högen. Jag läser Walters och Isbarnen nu och det verkar lovande.
Det enda som känns lite jobbigt just nu är att böckerna ska lämnas tillbaka.

Att läsa eller inte läsa för barn.

Finns det någon regel för när man ska sluta med högläsningen för sina barn?
Jag får jämt kritik av barnens pappa för att jag läser för barnen. De är för stora, de måste läsa själv för att bli bättre på att läsa, jag är bara löjlig som gör det.

Jag ställer mig ofta frågan om han överhuvudtaget tänker på mysfaktorn, har han tänkt på att det nu för tiden är ett sätt för barnen att koppla av, få lite lugn och ro, komma till ro inför natten.

Hur kan han sätta regler på när vi ska sluta med läsningen på kvällarna? Vill barnen då läser jag, den dagen de inte vill, DÅ slutar jag. Inte en dag tidigare, inte för att någon har något att säga om läsningen.

Finns det ett bäst före-datum för högläsning? Vilken åldersgräns finns det, finns det någon lag på hur gamla barnen får vara?

Jag är för högläsning, hur stora barnen än är, för jag tror att det får barnen intresserade av att läsa själv. Sen vad sura, bittra gubbar säger, det ger jag blanka fan i.

Den som läst mest när jorden går under, vinner.

Är det bara jag som känner så, eller är det så, att man måste läsa över 100 böcker om året för att räknas som en bokmal? Man måste läsa tills ögonen blöder, annars räknas det inte?

Är det en sån enorm prestige i att läsa flera böcker i veckan, om dagen? Eller är det så att folk läser alla dessa böcker för de överöses med rec.ex, så de känner sig tvingade att läsa tills ögonen trillar ur skallen? Eller är det bara för att man har en chans att vara bäst i något, att man när jorden går under så kan man stå först i ledet av bokälskarna och sträcka lite extra på sig, slå sig på bröstet och säga, ”Ha, jag vann, jag har läst flest böcker, jag är så grym!”

Skulle jag läsa så mycket som många gör, då skulle jag bli sönderstressad, jag skulle aldrig klara av dessa läsutmaningar åt höger och vänster, jag vill läsa det jag känner för, i min takt. Skulle jag gå på en utmaning där man typ ska läsa 50-100 böcker på ett år, då hade jag nog fått nog av böcker och läsande.

Jag spontanläser, jag vill inte läsa efter ett speciellt schema, jag vill läsa de böcker som jag är intresserad av, som får mig att köpa dom. Det finns en uppsjö av utmaningar och om man nu hoppar på dom blir det ju hur många böcker som helst på ett år. När får man tid att läsa ”sina” böcker, de där böckerna som man har i hyllan och som man bara längtar att få sätta tänderna i?

Visst 100 böcker på ett år är inte så mycket, det är det inte, men att ha det som mål skulle jag inte klara, jag hade som sagt blivit stressad av att just bli ”tvungen” att läsa dessa 100 böcker och dels hade jag känt mig stressad om jag efter halva året inte ens hunnit med 20. Sen så är det ofta andra utmaningar också, inte bara den att man ska läsa 100 böcker om året, utan man ska läsa nobelpristagare, deckare, historiska böcker, barnböcker, böcker som blivit film mm mm mm. Det snurrar runt i huvudet på mig varje år, det börjar runt den siste december då alla ska sina avräkningar, ”titta så mycket jag läst”. Visst folk får göra som de vill, de får verkligen läsa hur mycket de vill. Men vi som mysläser, vi som älskar böcker men som inte gillar utmaningar, räknas inte vi, för vi inte läser 17 miljoner böcker under en livstid?

Var hittar man utmaningen: ”Läs vad du vill, hur mycket eller lite du vill, men njut av varje ord under tiden”?

Jag vill njuta av mina lässtunder, mina böcker, alla ord i dem. Jag vill inte utmana vare sig mig själv eller någon annan, jag vill läsa de böcker jag känner att jag kan få ut något av. Och framförallt, jag vill komma ihåg vad boken handlar om långt efter jag läst den, det hade jag banne mig inte gjort om jag skulle läsa 100-300 böcker om året, då hade alla böcker bara gått in i varandra och jag hade bara blandat ihop de alla i en enda snurrig röra.

Så ni som känner som mig, jag tror inte vi ska skämmas eller ha dåligt samvete för att vi inte kommer upp i hälften av vad andra kommer upp i under ett år. Vi läser det vi vill i den takt vi hinner med och jag tror att vi är precis lika bra som alla andra.

Och ni andra, ni gör också som ni vill, absolut, men handen på hjärtat, blir det inte lite väl stressigt och lite väl mycket på ett år och kommer ni verkligen ihåg alla böcker ni läst, utan att fuska och läsa på era bloggar?

Ha nu en underbar lässommar och läs så mycket ni hinner och orkar!

Kaspar, Atom-Ragnar och Snömannen – Mikael Engström

Kartonnage
Språk: Svenska
Serie: Kaspar
Antal sidor: 32
Utg.datum: 1998
Förlag: Rabén & Sjögren
Medarbetare: Willis, Helena, 1964-
Illustratör/Fotograf: Helena Willis
Dimensioner: 290 x 225 x 10 mm
Vikt: 300 g
SAB: Hc,u
ISBN: 9789129654646
Betyg: AAAAA

Vårt omdöme:
Ännu en helt underbar bok om Kaspar, hans morfar, Atom-Ragnar, Lisa och alla andra sköna karaktärer.

Nu är det vinter och jul och Kaspar och Lisa jagar både spöken och snömän. Morfars syster Karin kommer på besök över julen och det blir ett evigt lidande, det ska nu städas och bli väldigt andligt i stuga, det gillar inte morfar för det får varken ölas eller snusas när systern är där. Dessutom så för hennes orgel ett herrans väsen.

Atom-Ragnar säljer sur korv, dyrt, han är besatt av snömannen och allmänt otrevlig som vanligt. Precis som herr och fru Åhman.

Det är tokigt och galet som vanligt och det är helt underbart.

Det är en bok som är svår att lägga ifrån sig, den får oss alla tre att skratta högt. Den är välskriven, med ett underbart språk, här vågar författaren än en gång låta karaktärerna svära. Så föräldrar som inte vill att barnen varken ska höra eller läsa svordomar ska kanske välja söta gulliga prinsessböcker istället.

Jag kan inget annat är rekommendera boken för er. Skit i svordomarna, de förhöjer bara upplevelsen och ärligt, vilket barn har dött av det?

 

Blockerad på Facebook.

Jag blev idag blockerad på Facebook bara på grund av att jag står bakom Niclas Christoffer, jag står bakom honom mot hans näthatare. Jag lade upp denna bild på min sida och skrev lite väl valda ord om den och personen som skickat den till Niclas. Det tog inte lång tid innan den plockades bort och jag blev blockad. Anledningen var varken texten eller hakkorset, som visserligen är felvänt. Nej det de på Facebook inte alls gillade med den är snoppen. Är det verkligen så hemskt med en snopp, men helt okej att näthata och rasistiska tecken, om än felvända? Hur tänker de där? Hur kommer det sig att rasistisk sidor får finns där, hur kommer det sig att man kan lägga upp bilder/filmer på människor och djur som blir torterade och avrättade? Hur kommer det sig att man helt fritt kan näthata och ha sig där utan att de reagerar, tar bort användare och sidor?

Jag börjar tröttna rejält på den sidan, förstår inte deras tänk, men förstår att de har regler på bilder mm, men dessa regler måste de banne mig se över. För inte fan är det väl värre att visa en snopp än torterade människor?!!!? Inte tusan föddes väl Mark Zuckerberg utan snopp? Att han saknar stake det förstår jag.

Jag kommer att stå bakom Niclas och alla andra som utsätts för näthat och hot och jag kommer att fortsätta lägga upp bilder som har med det att göra. Näthatet ska utrotas, inte de som utsätts för det.

Kaspar, Atom-Ragnar och gäddkungen – Mikael Engström

Kartonnage
Språk: Svenska
Serie: Kaspar
Läsålder: 6-9 år
Antal sidor: 149
Utg.datum: 2009-05-25
Upplaga: 2
Förlag: Rabén & Sjögren
Illustratör/Fotograf: Helena Willis
Dimensioner: 206 x 155 x 15 mm
Vikt: 280 g
SAB: Hcf
ISBN: 9789129670714
Betyg: 5 av 5

Vårt omdöme:

Jag har även läst denna för den lite äldre sonen. Och den var helt underbar. Vi skrattade så tårarna rann emellanåt och vi båda gillade att författaren vågat sig på att låta karaktärerna svära och hålla på. Jag tror att många föräldrar säkert väljer att inte läsa dessa svordomar för sina barn, men sån är inte jag. Jag läser allt som står i en bok oavsett vad. Dessa svordomar passade så bra in i både berättelsen och på karaktärerna. Själva historien var väldigt rolig och även lite spännande. Den var lättläst och även denna bok var svår att lägga ifrån sig.

Det fanns en hel del roliga namn och de fick och att skratta, för jag uttalade de nog lite tokigt.

Det är en bok som man har mycket att prata om när man läst den och det gillar jag, att kunna ha lite boksnack med barnen efter man läst en bok.

Jag bara älskade morfar, han levde ett enkelt liv, ett liv som vi nu för tiden glömt av. Att det materiella inte betyder något. Skulle gärna vilja leva lite så, ta dagen som den kommer och inte hela tiden jaga efter att ha mest, bäst och dyrast saker.

Jag tycker att ni borde läsa dessa böcker för era barn och då inte censurera de. Svordomarna är inte så farliga, de gör bara boken levande och äkta. Tyvärr verkar det som de är slut på förlaget, men kolla bibblan eller antikvariat de är värda lite jobb.

Vad handlar den om?

Det spritter och myllrar i böckerna om Kaspar – av berättarglädje, humoristiska sidospår, kloka reflektioner. Och sist men inte minst – de har ett portättgalleri man inte glömmer i första taget. Äntligen kommer dessa pärlor ut i ny upplaga.

Där nere i djupet, ute på Åhmans fiskevatten, lurar jättegäddan. Om morfar och Kaspar lyckas dra upp den, vinner de den stora fisketävlingen. Det finns bara två problem: 1. Åhman tillåter inte att man fiskar på hans vatten, och han älskar att lyfta barn i öronen. 2. Atom-Ragnars gäddor är jättelika. Har han verkligen fiskat upp den själv som han påstår …

Kaspar och morfar bor i en liten by så liten att den knappt syns på kartan. Någonstans i finnskogarna runt Siljan ligger den. De livnär sig på att tälja dalahästar och att tjuvfiska. Andra figurer är den snikne handelsmannen Atom-Ragnar som ler amerikaleende mot alla (som har pengar), den läskiga tanten Isabell som är synsk och den arge och stenrike Åhman som tror att han äger hela byn.

Mikael Engströms böcker om Kaspar är generösa berättelser. De innehåller allt från skrönor, burdust språk, dasshumor och svordomar till vackra naturskildringar och kloka, poetiska tankar. Helena Willis illustrationer kompletterar stämningen perfekt.